vid facebook skriver tre vänner från filippinerna på en och samma gång. En flicka jag träffade på gatan alldeles själv, hon sprang barfota och jag minns henne väldig väl. Hon ville visa var hon bodde. Jag tänkte, äh. Jag följer med. De få gå som de gå, och de är bland de sorligaste och hemskaste jag någonsin sett. De va inget hus, de va tyg, en hydda i ett träsk. Hon skriver väldigt ofta på facebook, ber mig komma dit igen. Att hon sakna mig och att jag är en av hennes bästa vänner. Samtidigt pratar jag med Genesis, min filippinska bror. Han som vi bodde hos. Bredvid honom sitter Dion och Rovic, de vi va mest med. Jag saknar alla goa vänner där nere.

Den 15 December 2009 åkte jag och 7 av mina vänner till Filippinerna. En resa jag aldrig glömmer. En upplevelse för livet. Hela resan började med ett tåg ner till Arlanda där vi fick vara ett dygn ungefär. Tills planet till Amsterdam avgick, från Amsterdam åkte vi till Hongkong och de va en vääääldigt lång flygresa. När vi väl var i Hongkong så väntade vi på planet till Filippinerna, men inte till den stad vi skulle till så därifrån åkte en färja till Just Ormoc, Från Ormoc gick en buss till byn vi skulle bo i. Där familjen Caluyong bodde. Huset där ödlorna sprang runt på väggarna, där man åt med fingrarna, där toaletten var fruktansvärd. Där man aldrig trodde man skulle klara att leva tre hela veckor.

Jag lovar er, jag började tveka. Direkt. Jag erkänner de, här och nu. Men efter ett tag, märkte man inte av ödlorna. Man duschade med en hink med vännerna. Gick på toa och de va ett under om man kunde göra tvåan. De va liksom ett hål, lågt nere så knäna var uppe vid hakan. Skojar inte! Körkorten kunde man köpa där, så trafiken var livfarlig. Man åkte på tak, busstak. De va en frihetkänsla jag aldrig någonsin känt. Helt otroligt. Solsemester? Noway! Visst, de va soligt och sjukt varmt varenda dag. Ja mena, vi var på andra sidan jordklotet. De va stekigt hett. Men vi bodde i en by, där hundarna gick lös, där de var fullt med loppar i djuren. Jag var livrädd. Små söta hundvalpar vart överkörda. Men visst fick vi lediga dagar då vi passade på att njuta ordentligt av den otroliga värmen och de underbara klimatet.



Filippinerna 2009 är ett minne för sig. Absolut. Jag kommer alltid minnas alla syner jag ha fått sett, allt de tragiska. Alla gatubarn, all fattigdom. Att man inte kunde gå själv ute, då hade man en drös efter sig. Vi är vita, vilket betyder ''mycket rikare, värdefullare och viktigare'' där. De gjorde ont i mig att få reda på att de trodde de var så. De köpte blekningsmedel och vi låg ute varenda ledig sekund vi hade för att bli brunare, vilket de inte förstod. De kunde inte fatta att vi ville bli bruna. Men de vill ju 90% av alla svenskar. Vara bruna och frächa.

Vi gjorde mycket där nere. Vi slog in 500 julklappar, åkte runt i olika fattiga familjer och gav dem mat. Gick mil för att ge kläder och mat till hemlösa barn. Sjöng och upträdde på svenska för hundratals människor. Anordnade julfester och gick på möten. Otroliga möten!



Denna resa är den bästa och den absolut värsta resa jag varit på! Jag fick uppleva så sjukt mycket. Se saker jag aldrig trott jag någonsin skulle få göra. Jag fick uppleva mycket och att kunna hjälpa till är något jag älskar. Samtidigt så längtade jag hem redan då jag satt på tåget från sundsvall. Ska jag vara ärlig så sa jag orden ''jag ångra mig antonia, jag vill inte åka'' redan på tåget till stockholm. Jag hade bestämt mig då, att vända. Att byta tåg i stockholm hem igen. Jag ville inte detta. Över jul? Familjens tid! Jag ville vara hemma. Man kan säga att jag aldrig ville detta, men de vart de bästa jag någonsin gjort i mitt liv!